darling

                                         

jag sitter bakfull i mammas lägenhet med svart kaffe och försöker må bra. det var smart med shotrace annars och det var samma jävla tivoli men med en discokula i taket och inga röda soffor att prata i sönder leva i sönder eller dö i som så många gånger och vi har stämplat hundra liv och lika mycket död i dom väggarna och nu dom enda som var normala var väl kudde och erik egentligen. det är sepe men jag glömmer bort att det finns  människor som inte vänder kappan efter vinden.
bra fan att vi dricker sprit för 1400 kronor på två timmar eller vad gjorde vi liksom? tror seriöst att horan i baren med mongolidansiktet blåste oss alltså. förresten åt vi mat för en hundralapp säkert på äckelkebabhouse så egentligen var det bara 1300 kronor på sprit skulle man kunna säga.
sen är det ganska sjukt egentligen att man måste bli övertygad över en mobiltelefon femtio mil ifrån att man inte har psykiska problem att det är ljug alltihop att det liksom inte är min skit denhär gången men jag blir fan ledsen på alltihop att man inte kan få dricka sitt kaffe utan socker för då har man ätstörningar  eller problem med våldtäkter eller cancer eller kusindödar eller knarkande lillebrödrar eller hundra miljoner andra problem och jag är inget problembarn bara för att pappa tycker det. jag ska börja lyssna på människor som bryr sig om mig på riktigt istället. jag lovar babe.
 
som jag säger det är bara det att det finns blod som aldrig kouagulerar, liv som aldrig kan levas undan men hundra minnen där emellan och sagor som kan berättas hundra gånger om saker som man upplevt överlevt  genomlevt och hur vi än gör om vi vänder uppochner på skiten eller utochin så sitter dom där i väggarna på ommålade vinylbarsväggar eller flyter i vaniljte på ebbas eller trampas ner i kullerstensgavad vet dom egentligen sophie? en kropp är bara en kropp.


and then you try to live the day i dont know how but i know what to say
is it medicin or social skill? i dont have the answer and nobody will
you go screaming on without a word being sad is a fulltime work
and now the day has come to an end (and you start to cry again)
- the knife