darling

det är bara det att ibland kryper taket lägre och väggarna rasar samman och sönder (också jag)
fortfarande
är det äckligt trasigt felknullat alltihop och fortfarande vet jag inte vad jag ska säga eller göra åt vilket håll jag ska vända mig eller hur jag ska tala som om jag inte kommer ihåg hur man gör
ens hur man gråter glömmer jag emellanåt

det är vinden bara, blåsten mellan fönsterglasen asfalten som sjunker och jag som trampar och trampar
sjunker oavsett
vet inte längre hur jag ska göra med benen för att få dom att gå vet inte längre hur jag ska fråga för att få svar hur man öppnar munnen vet jag väl men tugga och svälja glömmer jag helt plötsligt alldeles bort och dom skriker på mig men förstår ingenting

jag ska sluta ställa frågor jag inte vill ha svar på längre för det säjer ju sig själv att ju mer man frågar desto mer får man veta eller mindre och jag vill ju bara ut

snälla säj ingenting mer berätta ingenting mer jag vill inte veta