darling

jag har fortfarande inte landat.
jag vill fortfarande åka tillbaka för det regnar här, det är grått och tråkigt och inte i närheten av den solbadande dammiga festivalyra som jag precis lämnat bakom mig.
vår färd började lite lagom förvirrat på båten över sundet varpå johan vedeby kom på att han glömt sin biljett hemma i stan och fick åka tillbaka igen och ungefär samtidigt kommer mattias på att visakort och plånbok ligger kvar på båten. med prpoofulla ryggsäckar kom vi såsmåningom fram till roskilde lördag natt och trängdes i en svettig kö fram till halv sju på morgonen. då var jag nära att skjuta mig själv i huvudet men oj vad värt varje grinig minut det var.

det blev 9 fantastiska dagar i vårt pimpade camp cameltoe med obeskrivliga mängder burköl och billigt riesling på flaska, falafelrullar, cigaretter, konserter, leksaker och lekar och inte en sur min bland någon en enda gång.
vi har stått framför scener med radiohead och all I need ner i maggropen, The Streets med heta fantastiska Mike Skinner, Bob Hund, Gnarls Barkley, Digitalism, Robyn, Judas Prisest, Lykke Li...
jag kan omöjligt beskriva i ord hur underbart galet vi har haft det för jag har inte de tiotusentals rosa moln jag skulle behöva sätta orden på.
hur det liksom känns att sitta med solen i ansiktet i en solstol med sin bästa vän i hela världen och vara omgiven av så många fantastiska campvänner, med öl eller vin eller southerncomfort rätt ur flaskan tills solen går ner
och hur det känns att stå framför Orange med trettiotusen människor i ryggen och vibrationer under fötterna
vilken otrolig känsla det är

det är en omöjlighet

jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv som denna veckan.