21 mars 2004. (4år senare)
nej jag sover aldrig om nätterna jag håller mig
vaken med dig jag kokar kaffe tänder ljus
spelar zappa vänder blad stryper stenen i bröstet
med bilder
eller snarare minnen
för jag känner det inte längre
kan inte avläsa dina läppar eller se dina ögon
men om du blir större än såhär tränger du mig
jag sitter redan inlåst i dina rum jag sover i dina tröjor
och gråter i dina lakan
jag kan inte förmå mig att komma undan dig
kan aldrig nånsin glömma dina händer
hittar ingenstans att gömma dom
i livet slipper jag se dig med vad i helvete hjälper det mig när
du spökar om nätterna gör mig skrikhes och kräkfärdig
flera år i efterhand
men lilla stumpan livet går vidare?
haha javisst gör det visst går det vidare utan mig
springer ifrån mig på gatorna krälar i min strupe
klamrar sig fast på brösten men tiden läker alla sår
är det inte så dom säger så dom som inte vet talar,
nej inte har en aning om att ett nej inte betyder ett
endaste dugg inte har något som helst värde för någon
annan
än den som ligger underst
jag kan inte undkomma dig
jag vänder mig neråt i kudden ibland som för att dränka mitt ansikte
bredvid låg han jag förlitat mig till och undrar vad det är
om jag är hängig eller trött och ibland säger jag ingenting eftersom jag vet att han inte skulle förstå
nej det är ingenting ingenting alls
jag är så maniskt rädd för att dö, så rädd för himlen
ska finnas och du i den så jävla rädd
för att nånsin behöva se dig igen
eftersom jag lämnat alla som kom efter era slag
nej du behöver inte le för det är inte för dig utan för det som var
det är inte dig det handlar om längre
det är såren bara, skammen och skulden
inte en tår jag fäller är för dig inga skrik är för dina öron
ingen ska veta att det är dig jag talar om när
jag spottar om våld och tomrum ingen ska se att du ärrade mig för livet
ingen ska någonsin veta att en gång kände jag dig
och älskade dig
vaken med dig jag kokar kaffe tänder ljus
spelar zappa vänder blad stryper stenen i bröstet
med bilder
eller snarare minnen
för jag känner det inte längre
kan inte avläsa dina läppar eller se dina ögon
men om du blir större än såhär tränger du mig
jag sitter redan inlåst i dina rum jag sover i dina tröjor
och gråter i dina lakan
jag kan inte förmå mig att komma undan dig
kan aldrig nånsin glömma dina händer
hittar ingenstans att gömma dom
i livet slipper jag se dig med vad i helvete hjälper det mig när
du spökar om nätterna gör mig skrikhes och kräkfärdig
flera år i efterhand
men lilla stumpan livet går vidare?
haha javisst gör det visst går det vidare utan mig
springer ifrån mig på gatorna krälar i min strupe
klamrar sig fast på brösten men tiden läker alla sår
är det inte så dom säger så dom som inte vet talar,
nej inte har en aning om att ett nej inte betyder ett
endaste dugg inte har något som helst värde för någon
annan
än den som ligger underst
jag kan inte undkomma dig
jag vänder mig neråt i kudden ibland som för att dränka mitt ansikte
bredvid låg han jag förlitat mig till och undrar vad det är
om jag är hängig eller trött och ibland säger jag ingenting eftersom jag vet att han inte skulle förstå
nej det är ingenting ingenting alls
jag är så maniskt rädd för att dö, så rädd för himlen
ska finnas och du i den så jävla rädd
för att nånsin behöva se dig igen
eftersom jag lämnat alla som kom efter era slag
nej du behöver inte le för det är inte för dig utan för det som var
det är inte dig det handlar om längre
det är såren bara, skammen och skulden
inte en tår jag fäller är för dig inga skrik är för dina öron
ingen ska veta att det är dig jag talar om när
jag spottar om våld och tomrum ingen ska se att du ärrade mig för livet
ingen ska någonsin veta att en gång kände jag dig
och älskade dig
Kommentarer
Trackback
