darling

jag fruktar att en liten höstdepression kommer krypandes. jag har försökt jaga bort den med adventsljusstakar, ny ursöt mini laptop och fina raggsockor men jag vet inte jag. det är väldigt slitsamt att vara så vilse som jag är, mer eller mindre alltid varit. min vän linda skulle hellre åka skidor i hundra dagar. jag undrar när den ger med sig, denna känslan av att ständigt längta bort, till något nytt, något gammalt, bara det är annorlunda. jag inser själv att det blir en omöjlighet att njuta av nuet när man fungerar som jag gör. just nu skulle jag vilja sitta i en kajak under broarna i prag och ha solen i ögonen och friheten i ryggen. slänga mobiltelefonen i vattnet och sluta längta efter omöjligheter och sagor, sluta drömma om alla speciella människor som jag saknar och som saknar mig tillbaka.
jag är ganska osams med mig själv idag. jag kommer inte överens om någonting, inte ens om hur jag mår. det är grått och riktigt iskallt ute, sån kyla som kryper in under skinnet oavsett dunjackor och stickade tröjor. det är onsdag och jag har inflammation i höftleden och äter voltaren. jag trotsar min sjukskrivning eftersom jag inte har råd med det och haltar upp och ner för trapporna. idag ska jag inte göra någonting, och inte dricka någonting. jo jag ska koka te och åka hem till kim och gömma mig under täcket samt se på film. funderar på att smita lite tidigare från jobbet och köpa en ny dunjacka. och ja, jag inser att jag blivit matrealist över en natt och försöker köpa mig lycka. väldigt sunt, och ekonomiskt.