darling

veckan har gått i hundranittio och varit fylld med massor av fina saker. sensommarvärme och promenader över broar och torg i tjeckien, badkarsbad och restauranger, dans med linda och camilla, ostkaka och kramar. men så står jag här ändå med en sten i bröstet, en klump i magen, en rädsla i hjärtat och vet inte åt vilket håll jag ska titta åt eller vad jag ska fokusera på. ibland vill jag bara riva sönder alltihop, smula sönder i små små bitar och kasta upp allting i luften. jag har legat i fosterställning i en skinnsoffa halva dagen på andra sidan staden och blivit klappad på och fem fingrar strykande över ansiktet. du vet väl vad det betyder?
jag skulle vilja sova undan all oro, all motvilja som krigar i mig hela tiden. slippa svara i telefon utan att någon blir besviken, slippa ringa upp, höra av sig, sitta fast vid. jag vet inte varför men ibland dunkar det så vilt i bröstet och jag sliter efter luft och räcker inte till åt två, kan inte låtsas vara mer eller närmare än jag är. och ibland blir jag arg, inte mycket men litegrann. eftersom jag trodde att du visste. eftersom du vet men ändå ska ta tag i min hand när jag nyss släppt taget, dra i mina armar när jag vänt ryggen till. hålla handen för min mun när jag redan tappat andan, som för att ändra på, skriva om så att det passar bättre, färglägga där det fattas, ruta ett, två, måla nummerr tre röd. när du vet att jag inte kan göra dig nöjd, eller till lags.