darling

jag sitter på jobbet med gammal kliande deodorant under armarna, gårdagens smink i ögonvråna och försöker trycka i mig äggröra och gurka men jag vill bara kräkas upp allting igen och allting är fel, jag känner det och jag känner ingenting. blåst, som vore jag viktlös och du en orkan och två veckor med tandborstar, god känsla sms och nätter så blev det bara tyst. två sms ett obesvarat samtal och sen raderade jag dig och nu känns det bara tomt och ingenting och ångest och det är aldrig värt det. varför lär jag mig aldrig varför ska jag stånga pannan blodig när jag ändå inte har några tårar att fälla. inte ens gråta och vältra mig i besvikelse klarar jag av. jag blir bara ett skal. och jag hatar detta fladdret i bröstet, fågelpickandet i hjärtat.
varför tappade du rösten, varför log jag för mig själv, varför hoppades jag ens lite?
istället, som för att mota undan dricker jag öl efter öl efter öl, sitter bredvid en blåögd som jag älskade en gång, älskar krampaktigt med flätade fingrar, gamla minnen spelandes på spotify som för att överrösta, cigaretter i fönstret som för att röka bort alla fel, all ensamhet. tänka, det är inget fel det här, vi gillar ju varann och än har vi inte sårat ihjäl varandra, jag ser bestämt att du fortfarande andas.
taxi till jobbet, ett dunkande huvud, en klump i bröstet och en tyst mobil. fingrarna som vill kittla mig i halsen.


jag är inte över dig än