darling

jag sitter på bussen, äter gröna vindruvor som är bland det bästa jag vet och tittar ut. landskapet börjar bli skånskt, solen ligger lågt och världen är platt, viker ut sig utan träd eller kullar som klarar av att skymma. man ser så långt, till den andra stan från den ena. jag har armen i mitella eftersom jag brutit armbågen, min fina man sitter på ett plan till tyskland och jag ser honom inte förrän på måndag. fem dagars evighet. inte sen då, i november, har vi sovit ifrån varandra. jag satte mig i karusellen trots alla nej och sen dess har det snurrat på. runt, runt, vi har druckit öl och irish coffee genom hela staden, blivit löjligt kära, hållit händer, älskat för hela staden, hälsat på familjer, länder, flyttat ihop, sagt magiska ord. jag har fallit handlöst utan att slå mig, jag älskar hela honom, jag tröttnar inte på någonting han säger eller gör, jag vill kramas varje natt, vänder upp pannan mot alla pussar jag får, har rivit sista muren och har flyttat in i ett nytt hem med honom.
det är en svindlande känsla, att älska någon så ärligt och lita så villkorslöst på någon annan. jag kan inte längre ansvara för mitt eget hjärta, jag kan bara be för det.

det är sommar men inte i oslo. jag har aldrig varit varmare inuti.